Matematikern John Nash är förmodligen den mest kände ekonomipristagaren någonsin. När han fick Sveriges riksbanks pris i ekonomiska vetenskaper till Alfred Nobels minne 1994 hade han varit borta från forskningen och inte publicerat något på decennier, eftersom han drabbades av paranoid schizofreni som trettioåring, vilket skildrats i filmen “A beautiful mind” med Russell Crowe. Ekonomipriset fick han för sina banbrytande insatser för spelteorin, som nu används av ekonomer, biologer och i elektronikindustrin (observera att det står fel i grafiken ovan – i nedre vänstra rutan ska straffen vara 0 och 10 år, inget annat).

Nu får han världens finaste matematikpris, det norska Abelpriset, för sina insatser inom en helt annan del av matematiken: partiella differentialekvationer.

Han har verkligen ”a beautiful mind”, ett vackert intellekt. Det är mycket få förunnat att komma på en briljant idé inom ett område under en hel livstid. John Nash kom med många briljanta idéer i många olika fält.

Det säger Tommy Andersson, matematiker och docent i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan i  Lund. Läs mer här.

En intressant jämförelse med ett annat matematiskt geni skildrat på film, Alan Turing. I både filmen “The imitation game” om Turing och “A beautiful mind” om Nash får huvudpersonen sin avgörande genialiska idé på en pub, när raggning pågår. Och i båda fallen är det historiskt (och även matematiskt) helt felaktigt.

Scenen i “A beautiful mind”:

Scenen i “The imitation game” (klippet börjar tyvärr lite sent):

Tillägg: och här är en serie från xkcd som jag inte hade förstått alls för en vecka sedan, innan jag började göra researchen för artikeln: