Somliga går i trasiga skor

För några månader sedan bestämde jag mig för att ge pengar till tiggare.

Jag ogillar hela situationen, jag har vacklat hit och dit, skämts för att jag har gett pengar, skämts för att jag inte har gett pengar. Jag tycker inte om att gå förbi, jag tycker inte om att stanna och ge pengar och ta emot tacksamhet för den lilla futtiga summa jag lägger i pappersmuggen. Och jag avskyr att låtsas att jag inte ser eller hör dem.

Men nu har jag alltså bestämt mig: jag ger pengar. För att göra det så enkelt som möjligt har jag lagt lite pengar i lagom valörer i jackfickan, så att jag lätt ska komma åt dem och slippa stå och rota efter plånboken i väskan. Jag vill kunna ge snabbt, hålla låg profil och ge utan att det märks.

Nu har pengarna legat där i jackan ett bra tag. Jag hämtar och lämnar på fritids och förskola, kör till badhuset när det är simskola och till danscentrum när det är danskurs, men sitter annars hemma och skriver. Och här träffar jag varken tiggare eller hemlösa.

Men den här veckan har det varit jobblunch i centrum två dagar i rad. En med en blivande chef (mer om detta längre fram i vår), en med mina skrivarkompisar (jag är inte bara vetenskapsjournalist, jag skriver även en roman). Och i centrum finns tiggarna. Nu var jag förberedd för att ge med låg profil: pengarna redo i fickan och beslutet fattat.

Första tiggaren såg jag på långt håll. Jag tog upp pengarna i handen i god tid, gick snabbt förbi och släppte dem i burken, och fortsatte fort innan han hann säga tack. Men jag kom bara tre steg innan en man i grå yllemössa klev fram och stoppade mig:

Hej, jag heter Martin! Jag kommer från P4 Radio Uppland. Vi gör ett reportage om människor som ger pengar till tiggare. Hur mycket gav du?

Dagen efter var jag alltså nere på stan igen. Åter satt en tiggare längre fram på gatan där jag skulle förbi, och åter tog jag upp pengar i handen i god tid. Framför mig promenerade en dam i sextioårsåldern på väg åt samma håll. Vid mannen på trottoaren tvärstannade hon plötsligt, jag höll nästan på att gå rakt in i henne. Men hon tänkte inte ge honom något. Istället började hon skrika så det ekade över hela gågatan:

”DIN LATA JÄVEL, VARFÖR SKAFFAR DU DIG INTE ETT JOBB?!? JAG SKA SPARKA DIG I MUNNEN!!! DIN SKITSTÖVEL!! DIN SLÖFOCK!!”

Låg profil?

4 thoughts on “Somliga går i trasiga skor

  1. Vem händer sådant här, om inte dig? Jag minns en fridsam gökotta som slutade i brandkårsutryckning. Tror du var inblandad i den också. Låg profil är nog inte din grej, tyvärr…

  2. Ja, det var en gökotta att minnas. Brandkårsutryckningen var inte det konstigaste som hände på den.
    Men sånt kan väl hända vem som helst?

    • Du har i varje fall fått mig att bestämma mig, jag med: det är klart jag ska ge pengar till den som behöver det. Egentligen inte konstigare än söndagskollekten i kyrkan. Ska genast lägga lite småskrammel i jackfickan. Men jag ska titta bakom ryggen innan jag går fram! Tack för varningen!

  3. Pingback: “Så mycket tjänar Uppsalas tiggare” | Maria Gunther Axelsson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Follow Me