Bland gravitationsvågor och osynlighetsmantlar

Det var i augusti 2013. Jag var alldeles nybliven vetenskapsredaktör på DN – överlycklig över den osannolika följd av händelser som hade landat mig på just den positionen och rätt vettskrämd. Skulle jag klara av jobbet?

Jag skulle skriva om adhd. Intervjuerna med forskarna var klara och jag hade alla fakta jag ville få med, men hur skulle jag göra om det till en artikel som var rolig och intressant att läsa?

Då kom jag att tänka på Percy Jackson. Om ni inte har hört talas om Percy: han är som en amerikans Harry Potter, och mina barn och jag älskar bokserien om honom. Percy Jackson är en rätt strulig kille med dyslexi och adhd, som har blivit relegerad från varenda skola han har gått på. Han får veta att alla problem han har beror på att han är son till en grekisk gud, med en hjärna som är programmerad för att klara av krig i det antika Grekland snarare än dagens amerikanska samhälle.

I alla fall. Den första filmen om Percy Jackson hade just haft svensk premiär, och jag kom på att han kanske kunde vara min ingång till ämnet adhd.

Det fungerade över förväntan. Så jag har fortsatt att så ofta jag kan kombinera två av de saker jag tycker bäst om: populärkultur och vetenskap.

Jag har skrivit om tidsresor utifrån Harry Potter och det fördömda barnet och Harry Potter och fången från Azkaban, eftersom tidsresorna funkar olika i de två böckerna.

Om D-vitaminintag med hjälp av Bilbo Bagger. Om hur det inte går till på ett rymdskepp som faller fritt, utifrån Star Wars. Och när förra årets julkalender hette Jakten på tidskristallen kunde jag skriva om tidskristaller, och vad det är, på riktigt.

Det här har inte bara gjort mitt jobb roligare och enklare. Det ledde också till att jag fick Natur & Kulturs populärvetenskapliga pris vid årets Vetenskapsfestival i Göteborg, enligt den fina motiveringen.

 

 

 

Max Tegmark och de största gåtorna i universum

Skärmklipp 2016-02-06 07.55.34

Mitt första stora jobb som journaliststudent var en intervju med kosmologen Max Tegmark, publicerad i DN i maj 2003. Därför har han en särskild plats i mitt journalisthjärta, och det är extra roligt att den första stora artikel jag får göra i Lördagsmagasinet är om honom. Han pratar om de stora frågorna han brinner för: universum utanför, universum inuti, och framtiden för mänskligheten och kosmos (som hör ihop):

Vi har ett otroligt ansvar. Om vi försvann och inte kunde titta på galaxerna längre i våra teleskop, då skulle de inte vara vackra. Då skulle de bara vara ett gigantiskt slöseri med plats.

Forskarlarm: Drakarna på väg tillbaka

Bevisen för att drakar har funnits på riktigt blir allt starkare. Nu gör klimatförändringar, global ekonomisk nedgång och olyckliga politiska beslut att de återvänder och blir ett reellt hot mot mänskligheten.
– Allting samverkar till en perfekt storm, säger den australiensiske forskaren Edward Waters.
Draken är inte en utdöd forntidsödla eller ett påhittat sagoväsen. Tvärtom. Snart kommer den åter att vara en del av vårt ekosystem.
– Drakarnas slutliga och riktigt stora uppståndelse – vi tror att vi står inför den nu, säger Edward Waters, forskare i matematisk biologi vid Notre Dame-universitetet i Freemantle i Australien.
I en artikel som publiceras i dag, den första april, i tidskriften Natures nätupplaga beskriver han och hans medarbetare varför drakarnas återkomst sker just nu. Den viktigaste orsaken är klimatförändringarna.
– Drakar är kallblodiga reptiler, och de har legat i dvala i flera hundra år. Framför allt de eldsprutande varianterna behöver varmare temperaturer för att kunna producera eld, säger Andrew Hamilton, professor i biologi vid universitetet i Melbourne.
Dessutom har Australiens regering från och med i år återinfört möjligheten att bli adlad.
– Riddare är ju drakars främsta källa till mat, och riddarna har varit helt utrotade i Australien. Men nu kommer tillgången på drakmat att öka, säger Edward Waters.
Även den ekonomiska nedgången i världen bidrar. Drakar sover helst på guld och silver, och när människor prospekterar efter nya gruvfyndigheter kommer de att väcka drakarna och hamna i konflikt med dem, enligt forskarna.
Berättelser om drakar fanns både i det antika Grekland och i Kina, men från 1200- och 1300-talet försvinner de nästan helt ur den västerländska litteraturen. När artikelns tredje författare Robert May vid universitetet i Oxford skrev en klassisk studie om drakarnas anatomi år 1976, även den publicerad i Nature, drog han därför slutsatsen att drakarna är utdöda.
– Men av en slump hittade han ett gammalt dokument i ett låst skåp med texten “loste propertie” (hittegods) under en hög med rostiga ljusstakar längst in i Oxfords universitetsbibiliotek, säger Andrew Hamilton.
Skriften var en engelsk historia författad av munken Godfrey av Exmouth, men gav också starka belägg för att drakar i perioder varit ett gissel för mänskliga civilisationer under århundraden, och att de kommer att återvända i den riktigt stora återuppståndelse som forskarna nu tror står för dörren.
När Andrew Hamilton och Edward Waters gjorde en sökning av hur många gånger ordet drake förekommer i litteraturen fann de en ökning från slutet av 1700-talet och framåt som nästan är identisk med den globala temperaturökningen.
– En del kommer med invändningen att det bara är en ökning av drakar inom fiktionen, men vi tror att det även återspeglar att riktiga drakar börjar vakna ur sin dvala. Vi vet till exempel inte hur många katastrofala väderhändelser de senaste åren som faktiskt har orsakats av drakar, säger Andrew Hamilton.
Forskarna menar att detta bör mana till mer forskning för att ta fram eldtåliga skyddskläder. Men att försöka avliva själva drakarna är en dålig idé, menar Andrew Hamilton.
– De har ju samma rätt att leva som andra djur. Jag tror mer på någon form av ingrepp som hindrar dem från att föröka sig, säger han.
Om även enhörningen är på väg tillbaka har forskarna olika uppfattning om. Enligt Andrew Hamilton är det inte troligt att de har legat i dvala som drakarna eftersom de är varmblodiga däggdjur. Edward Waters menar däremot av även enhörningen kan hitta en ny biologisk nisch inom en snar framtid.
– Om vi stöter på vilda enhörningar kan det vara en god idé att börja tämja dem igen. De kan spela viktig roll när det gäller att bekämpa drakarna, säger han.
Nyligen motionerade några riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna om att ordensväsendet bör återinföras även i Sverige. Andrew Hamilton varnar för vad det kunde leda till.
– Det skulle vara extremt farligt! Jag skulle vara särskilt orolig för den Svenska Kortnosingen. Riddare, även riktigt tuffa svenska riddare, skulle inte ha en chans mot den besten.

Musik som god mat för hjärnan

Valorie N. Salimpoor, vid Rotman Research Institute i Toronto, Kanada, ledde studien. Foto: Peter Finnie and Ben Beheshti

Idag publicerar tidskriften Science en fascinerande studie om hur hjärnan reagerar på musik vi aldrig hört förr. Jag berättade mer om den i vetenskapsnyheterna i P1 i morse, och i ett längre inslag i Vetenskapsradions veckomagasin.

Somliga går i trasiga skor

För några månader sedan bestämde jag mig för att ge pengar till tiggare.

Jag ogillar hela situationen, jag har vacklat hit och dit, skämts för att jag har gett pengar, skämts för att jag inte har gett pengar. Jag tycker inte om att gå förbi, jag tycker inte om att stanna och ge pengar och ta emot tacksamhet för den lilla futtiga summa jag lägger i pappersmuggen. Och jag avskyr att låtsas att jag inte ser eller hör dem.

Men nu har jag alltså bestämt mig: jag ger pengar. För att göra det så enkelt som möjligt har jag lagt lite pengar i lagom valörer i jackfickan, så att jag lätt ska komma åt dem och slippa stå och rota efter plånboken i väskan. Jag vill kunna ge snabbt, hålla låg profil och ge utan att det märks.

Nu har pengarna legat där i jackan ett bra tag. Jag hämtar och lämnar på fritids och förskola, kör till badhuset när det är simskola och till danscentrum när det är danskurs, men sitter annars hemma och skriver. Och här träffar jag varken tiggare eller hemlösa.

Men den här veckan har det varit jobblunch i centrum två dagar i rad. En med en blivande chef (mer om detta längre fram i vår), en med mina skrivarkompisar (jag är inte bara vetenskapsjournalist, jag skriver även en roman). Och i centrum finns tiggarna. Nu var jag förberedd för att ge med låg profil: pengarna redo i fickan och beslutet fattat.

Första tiggaren såg jag på långt håll. Jag tog upp pengarna i handen i god tid, gick snabbt förbi och släppte dem i burken, och fortsatte fort innan han hann säga tack. Men jag kom bara tre steg innan en man i grå yllemössa klev fram och stoppade mig:

Hej, jag heter Martin! Jag kommer från P4 Radio Uppland. Vi gör ett reportage om människor som ger pengar till tiggare. Hur mycket gav du?

Dagen efter var jag alltså nere på stan igen. Åter satt en tiggare längre fram på gatan där jag skulle förbi, och åter tog jag upp pengar i handen i god tid. Framför mig promenerade en dam i sextioårsåldern på väg åt samma håll. Vid mannen på trottoaren tvärstannade hon plötsligt, jag höll nästan på att gå rakt in i henne. Men hon tänkte inte ge honom något. Istället började hon skrika så det ekade över hela gågatan:

”DIN LATA JÄVEL, VARFÖR SKAFFAR DU DIG INTE ETT JOBB?!? JAG SKA SPARKA DIG I MUNNEN!!! DIN SKITSTÖVEL!! DIN SLÖFOCK!!”

Låg profil?