Varför är det så tyst i rymden? Oroväckande tyst. Att vi skulle vara universums, eller ens galaxens, enda intelligenta varelser är inte så troligt, men varför hör vi inget från de andra?
Forskare har lyssnat efter signaler från rymden sedan 60-talet, utan resultat. Och nu vill en del av dem börja skicka ut meddelanden för att tala om att vi finns. En av dem är Douglas Vakoch på Seti-institutet:
Etikettsreglerna i universum kanske säger att det är den yngre civilisationen som ska ta initiativet till ett samtal.
Men många, däribland science fiction-författaren David Brin, är kritiska, och oroliga:
En möjlig slutsats att dra är att de mer avancerade civilisationerna där ute kanske är tysta för att de vet något som vi inte vet. De kan ha anledning att avstå från att ta kontakt
Läs mer om debatten här.
Kuriosa: det var verkligen roligt att få intervjua David Brin. Det här: 
var den första bok jag fick låna av A när vi träffades för 19 år sedan.
Och rubriken i papperstidningen, “Jorden till rymden, hallå hallå!”, är förstås en påminnelse om det här fantastiska barnprogrammet, från början av 1970-talet.
Underbart att få se Tage och Ulla igen, och att höra den där sången! Mindes hela sånär som på ett enda ord… kom-i-håg-et fungerar bättre ju längre bak i tiden man kommer, eller hur?
Så är det nu. Och nu sitter sången i huvudet igen – jag går och sjunger den hela dagarna. Svår att bli av med.