Bland gravitationsvågor och osynlighetsmantlar

Det var i augusti 2013. Jag var alldeles nybliven vetenskapsredaktör på DN – överlycklig över den osannolika följd av händelser som hade landat mig på just den positionen och rätt vettskrämd. Skulle jag klara av jobbet?

Jag skulle skriva om adhd. Intervjuerna med forskarna var klara och jag hade alla fakta jag ville få med, men hur skulle jag göra om det till en artikel som var rolig och intressant att läsa?

Då kom jag att tänka på Percy Jackson. Om ni inte har hört talas om Percy: han är som en amerikans Harry Potter, och mina barn och jag älskar bokserien om honom. Percy Jackson är en rätt strulig kille med dyslexi och adhd, som har blivit relegerad från varenda skola han har gått på. Han får veta att alla problem han har beror på att han är son till en grekisk gud, med en hjärna som är programmerad för att klara av krig i det antika Grekland snarare än dagens amerikanska samhälle.

I alla fall. Den första filmen om Percy Jackson hade just haft svensk premiär, och jag kom på att han kanske kunde vara min ingång till ämnet adhd.

Det fungerade över förväntan. Så jag har fortsatt att så ofta jag kan kombinera två av de saker jag tycker bäst om: populärkultur och vetenskap.

Jag har skrivit om tidsresor utifrån Harry Potter och det fördömda barnet och Harry Potter och fången från Azkaban, eftersom tidsresorna funkar olika i de två böckerna.

Om D-vitaminintag med hjälp av Bilbo Bagger. Om hur det inte går till på ett rymdskepp som faller fritt, utifrån Star Wars. Och när förra årets julkalender hette Jakten på tidskristallen kunde jag skriva om tidskristaller, och vad det är, på riktigt.

Det här har inte bara gjort mitt jobb roligare och enklare. Det ledde också till att jag fick Natur & Kulturs populärvetenskapliga pris vid årets Vetenskapsfestival i Göteborg, enligt den fina motiveringen.

 

 

 

Science in Fiction

Tv-serien “The Big Bang Theory” belönades med Torsten Wiesel Midnight Sun Award och vid prisutdelningen den 27 maj ordnade Sveriges unga akademi också ett seminarium: “Science in Fiction – How The Big Bang Theory brought science to the top comedy ratings“. Hedrande att få vara med, och få vara en av talarna.

Jag pratade om Legolas, tomma blickar och hur The Big Bang Theory har förändrat mitt, och, gissar jag, alla andra fysiker, före detta fysiker och fysikstudenters liv.

Resten av seminariet, bland annat den vetenskaplige rådgivaren David Saltzbergs underhållande föredrag, finns här.

Podd med David Saltzberg!

Eftersom tv-serien “The Big Bang Theory” fick det första Torsten Wiesel Midnight Sun Award (som jag skrivit om tidigare) kom David Saltzberg, seriens vetenskaplige rådgivare, till Sverige för att ta emot priset.IMG_9500[1] Jag fick den stora äran att träffa både Nobelpristagaren Torsten Wiesel CjYsop_W0AA_jbXoch David Saltzberg (och Alfred Nobel), och dessutom prata om Science in Fiction med David i Akademipodden.

Succéteorin som stämmer i praktiken

CjCyBY4WUAAWxo4Tv-serien “The big bang theory”, om fysikerna Sheldon Cooper och Leonard Hofstadter, grannen Penny, servitris och skådespelerska in spe, och deras vänner går nu på nionde säsongen. Den har gett fysikern ett ansikte, och upphovsmännen får nu det nyinstiftade Torsten Wiesel Midnight sun award, för “att ha fört in vetenskap i vardagsrum och på laptops världen runt i ett oemotståndligt komediformat.”

Seriens vetenskaplige rådgivare David Saltzberg, professor i högenergifysik vid University of California i Los Angeles, ser till att all vetenskap blir rätt – och skriver alla formler på forskarnas whiteboardtavlor.