Bland gravitationsvågor och osynlighetsmantlar

Det var i augusti 2013. Jag var alldeles nybliven vetenskapsredaktör på DN – överlycklig över den osannolika följd av händelser som hade landat mig på just den positionen och rätt vettskrämd. Skulle jag klara av jobbet?

Jag skulle skriva om adhd. Intervjuerna med forskarna var klara och jag hade alla fakta jag ville få med, men hur skulle jag göra om det till en artikel som var rolig och intressant att läsa?

Då kom jag att tänka på Percy Jackson. Om ni inte har hört talas om Percy: han är som en amerikans Harry Potter, och mina barn och jag älskar bokserien om honom. Percy Jackson är en rätt strulig kille med dyslexi och adhd, som har blivit relegerad från varenda skola han har gått på. Han får veta att alla problem han har beror på att han är son till en grekisk gud, med en hjärna som är programmerad för att klara av krig i det antika Grekland snarare än dagens amerikanska samhälle.

I alla fall. Den första filmen om Percy Jackson hade just haft svensk premiär, och jag kom på att han kanske kunde vara min ingång till ämnet adhd.

Det fungerade över förväntan. Så jag har fortsatt att så ofta jag kan kombinera två av de saker jag tycker bäst om: populärkultur och vetenskap.

Jag har skrivit om tidsresor utifrån Harry Potter och det fördömda barnet och Harry Potter och fången från Azkaban, eftersom tidsresorna funkar olika i de två böckerna.

Om D-vitaminintag med hjälp av Bilbo Bagger. Om hur det inte går till på ett rymdskepp som faller fritt, utifrån Star Wars. Och när förra årets julkalender hette Jakten på tidskristallen kunde jag skriva om tidskristaller, och vad det är, på riktigt.

Det här har inte bara gjort mitt jobb roligare och enklare. Det ledde också till att jag fick Natur & Kulturs populärvetenskapliga pris vid årets Vetenskapsfestival i Göteborg, enligt den fina motiveringen.

 

 

 

Den galna veckan för kemipristagaren

Trumps valseger gjorde att jag kom av mig helt som bloggare, tydligen.

2017 började i alla fall på bästa tänkbara sätt, när medicinreporter Amina Manzoor och jag blev utsedda till Årets folkbildare.

Och i slutet fick jag vara med i schweizisk tv, en kort stund i ett inslag om kemipristagaren Jacques Dubochets galna vecka i Stockholm (från 11.39 kan man skymta mig här och där, i den schweiziska ambassadörens residens).

Två svenskar belönade för rolig forskning

Frisk luft, kärlek och flugor: det bästa i livet är gratis.

Det är IgNobel-tider igen, och i år med hela två svenska pristagare! Susanne Åkesson vid Lunds universitet får del av fysikpriset för en studie om varför vita hästar inte blir bromsbitna, och Fredrik Sjöberg på Runmarö, citerad ovan, får litteraturpriset för sin delvis självbiografiska trilogi Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen (jag har bara läst den första boken, men den rekommenderar jag varmt). Läs min intervju med pristagarna här. På vetenskapssidan på söndag kommer Stefan Rothmeiers sedvanliga och briljanta grafik över alla priserna.

Hundar bajsar helst åt norr eller söder

iGNobelÅrets höjdpunkt: IgNobelpriset, och tecknargeniet Stefan Rothmaiers snygga sida.

Studier av hur man halkar på ett bananskal, att hundar känner av jordens magnetfält när de bajsar, de psykiska riskerna med att ha katt och hur renar på Svalbard reagerar på människor utklädda till isbjörnar. Bland annat. Läs mer här!

Och är du hundägare och vill hjälpa forskningen? Ladda hem appen MagnOr – för Android eller iPhone – så kan du mäta hunden själv.

Himalaya har inte vuxit klart

Himalaya

Mer om årets Crafoordpristagre Peter Molnar, geofysikern som bland annat förklarat Himalayas pågående uppkomst, kan ni läsa här den 19 januari och när som helst här för prenumeranter.

Peter Molnar

Peter Molnar, University of Colorado Boulder i USA

 En mycket värdig pristagare, enligt Martin Whitehouse, försteintendent på Naturhistoriska riksmuseet:

Han har verkligen totalt förändrat vår syn på kontinenterna, alltså den del av jorden som vi lever på. Inte bara om hur de formas och deformeras, utan också om deras betydelse för klimatet. Han har gett oss en ny bild av världen, ur kontinenternas perspektiv.

Crafoordpriset: Pris för förklaring av ­Himalayas uppkomst

I dag meddelas vem som får årets Crafoordpris: den amerikanske geofysikern Peter Molnar, som bland annat har föklarat hur kollisionen mellan kontinenterna Indien och Euroasien har skapat Himalaya. Läs mer här – och ännu mer på vetenskapssidan på söndag.

Crafoordpriset delas ut av Kungliga Vetenskapsakademien sedan 1982 till grundforskning inom områden som inte kan belönas med Nobelpris. Var tredje år går det till astronomi och matematik, var tredje år till geovetenskap och var tredje år till biovetenskap (främst ekologi). Dessutom går det till forskning om sjukdomen ­polyartrit (ledgångsreumatism), som instiftaren Holger Crafoord själv led av, när tillräckligt stora genombrott har gjorts där.

Forskningen som får dig att skratta och tänka

I veckan delades IgNobelpriset ut till forskning och bedrifter som först får dig att skratta, sedan tänka. Tre svenskar fick pris i år för upptäckten att dyngbaggar navigerar med hjälp av Vintergatan. Min personliga favorit är nog ändå arkeologen som svalde en näbbmus utan att tugga. Läs mer i dagens DN här den 15 september 2013 och här när som helst om du är prenumerant.

Fast denna gång rekommenderar jag läsning i papperstidningen. Grafikern Stefan Rothmaier har gjort en enastående snygg sida.

Från prisceremonin: Emily Baird, Eric Warrant, Marie Dacke, alla vid Lunds universitet och Marcus Byrne, Sydafrika.

Från prisceremonin: Dyngbaggsforskarna Emily Baird, Eric Warrant, Marie Dacke, alla vid Lunds universitet, och Marcus Byrne, Sydafrika.

Edit: Så här ser uppslaget ut i tidningen:

IgNobelDN