Skriva bok: Dag 24

Om någon utomstående skulle läsa mina transkriberade intervjuer skulle hon lätt kunna få för sig att boken ska handla om the Brian (som dessutom är en “female Brian” och organiserad annorlunda! Mer effektivt, kanske?). Brain blir nästan alltid brian när jag skriver snabbt (och det finns många brains i intervjuerna).

Så, ytterligare ett boktitelförslag:

Life of Brain

(Ja, jag hittar ut själv.)

(Deadline-status:

  • 2000 tecken om dagen. Check. Svårare än väntat, hittills.
  • Transkribering. Inte klart. Men gårdagen tillbringades oplanerat i väntrum på olika vårdinrättningar – och den här forskaren pratar dessutom FORT, OTYDLIGT och på DIALEKT. Ny deadline: måndag.)

Skriva bok: Dag 17

Lite mer om epostintervjuer: De har en stor fördel. Man slipper transkribera. Men i gengäld får man bara citat som inte går att använda i artiklar (och böcker), eftersom nedskrivna, överarbetade (jo, det är antingen överarbetade formuleringar eller intetsägande standardsvar som skickas till alla journalister), utförliga svar aldrig kan mäta sig med de direkta svar man får under en muntlig intervju.

Min sista kommentar om detta: det går inte att skicka alla frågor i förväg. Bara när jag redan är säker på exakt vilka svar jag kommer att få kan jag förutsäga vad jag kommer att fråga – och då blir intervjun rätt meningslös.

I går blev jag förresten själv intervjuad, av Uppsala teknolog- och naturvetarkårs tidning Techna. Svåraste frågan: Vem är du i Harry Potter? Dobby var det första namn som dök upp i huvudet, obegripligt nog, följt av Xenophilius Lovegood, men jag gav ett halvtråkigt svar (lika mån om att förstå allt som Hermione, lika klumpig som Tonks). Funderar fortfarande. Förslag från mina Facebookvänner: Minerva McGonagall och Sirius Black.

Skriva bok: Dag 16

En typ av mejlsvar jag inte gillar att få från forskare jag vill intervjua:

Jag har full förståelse för att man inte vill ägna sin tid åt långa telefonsamtal med korkade journalister (jag har själv nästan slutat helt att prata i telefon utom då jag gör intervjuer) – men mejlintervjuer blir aldrig bra.

Intervjuer blir bäst när forskare får prata fritt utifrån öppna frågor, som: Vad tycker du är mest spännande i den här studien ni har gjort? eller Varför blev du intresserad av just det här forskningsområdet? och jag sedan ställer följdfrågor för att förstå bättre eller få veta mer om någon spännande detalj.

När forskare svarar skriftligt, och dessutom vill ha precisa frågor som kan få kortfattade svar, uttrycker de sig som i sina vetenskapliga artiklar – och, nej, det är inte det jag är ute efter. Då skulle mina läsare lika gärna kunna läsa originaltexterna, som sällan (läs aldrig) är anpassade för människor utan förkunskaper.

Hur jag ska få just den här forskaren (som jag verkligen behöver prata med) att gå med på en intervju är ett av dagens stora bekymmer. Det finns dessvärre fler. Ett exempel: när ska jag hinna läsa alla dessa böcker och artiklar som jag samlat på mig? Den tanken golvar mig i början av varje vecka.

Skriva bok: Dag 10

Två veckor in i tjänstledigheten är bokprojektet fortfarande ganska spretigt. För varje dag som går blir jag i alla fall mer och mer förtjust i verktyget Skrivener. I dag upptäckte jag hur enkelt det är att transkribera, när man kan ha ljudfilen i halva fönstret och skriva i den andra halvan (och ja, jag är medveten om stavfel och annat ovan, men texten var inte avsedd att läsas av någon annan än mig). Transkriberingen i sig var dock lika plågsam som väntat, men ena intervjun är klar i alla fall. Ny deadline för intervju två: tisdag nästa vecka.

 

Skriva bok: Dag 8

Att transkribera sina intervjuer är bland det absolut värsta som finns. Hittills har jag aldrig träffat en enda journalist som inte avskyr och fruktar transkriberingen.

Det är tidsödande och själsdödande tråkigt, men framför allt tvingas man lyssna på sina egna usla frågor och sitt fåniga skratt, och man hör med smärtsam tydlighet allt man missade under själva intervjun: vilka följdfrågor man borde ha ställt, och när man helt vantolkade vad intervjupersonen egentligen sa. Och nej, man blir inte bättre med åren.

Samtidigt en av de mest nödvändiga arbetsuppgifterna man har. Under transkriberingen lär man sig otroligt mycket om ämnet som man aldrig skulle ha förstått annars.

Två viktiga intervjuer ligger och väntar på att transkriberas. Innan veckan är slut måste det vara klart.

Intervjuad i UNT

Vill man att ens medverkan i en större tv-produktion ska uppmärksammas i pressen bör man inte bo i Stockholm. Mina medtävlande i Genikampen har bland annat omskrivits och intervjuats i Norran, Hela Hälsingland, Mitt i Lidingö, P4 Östergötland, Norran (igen), Norra Halland, 24 Malmö och Kungsbacka-posten.

Själv berättade jag i Upsala Nya Tidning om varför jag är med i Genikampen men inte i Mensa (längre).

Varken Mars eller Rivendell

Skärmavbild 2016-08-29 kl. 21.39.39

Jag var tjänstledig och bortrest nästan hela juni, och kunde inte avslöja vart jag hade tagit vägen enligt kontraktet. När mejl började dyka upp från oroliga Facebookvänner som undrade om jag hade blivit allvarligt sjuk eller något liknande försökte jag skriva en förklarande status som inte röjde någon hemlighet. Min bror trodde att jag bevakade Nato:s hemliga krigsövning, en annan närstående släkting att jag skrev klart min roman eller låg i skilsmässa, och andra gissade alltså på Mars och Rivendell. Men det jag egentligen gjorde var nog nästan lika roligt som att komma till Rivendell: jag var med och tävlade i årets omgång av SVT:s program Genikampen. I en intervju i DN berättar jag lite mer.