Skriva bok: Dag 3

Boken ska, som en bekant uttryckte det, både handla om kolbaserad och, eventuell framtida, kiselbaserad intelligens. Eller, för att tala klarspråk: jag ska skriva om intelligens hos människor (och andra levande varelser) och hos datorer, alltså artificiell intelligens eller AI.

Men mänsklig intelligens är mitt huvudfokus. När jag skickade ut en allmän förfrågan om forskare i ämnet till alla Sveriges lärosäten och forskningsinstitut fick jag dock mängder av förslag på AI-forskare och mycket få andra namn.

Det för mig tillbaka till frågan från igår: hur forskar man egentligen om intelligens? Den kolbaserade, alltså.

Skriva bok: Dag 2

En fråga jag själv vill ha svar på: varför forskar man om intelligens? Och hur?

Projektet “en bok om intelligens” har jag funderat på i mer än ett decennium. Stephen Jay Goulds The Mismeasure of Man uppskattade jag mycket när jag läste den, och den fick mig att lägga alla planer på hyllan ganska länge.

Men nu är det alltså dags att göra ett försök. Andra böcker är lästa, ännu fler beställda, och intervjuer med forskare är bokade. Hör gärna av er med tips på personer och böcker jag kan ha missat.

Skriva bok: Dag 1

Jag är tjänstledig från Dagens Nyheter under hösten. Tolv år efter att min bok Big bang eller varde ljus? Skapelsemyten som pseudovetenskap kom ut ska jag skriva en ny, denna gång om intelligens. Vad är intelligens, och vad kan man använda den till? är arbetsnamnet än så länge.

Upprinnelsen är artikeln G-faktorn – finns även hos möss som jag skrev i DN 2004, och de konsekvenser den fick för mig, under många år.

Nu har jag fyra månader på mig att fördjupa mig i ämnet intelligens, hos människor, djur, växter, maskiner och på andra planeter. Vad skulle du vilja veta om intelligens?

 

Bland gravitationsvågor och osynlighetsmantlar

Det var i augusti 2013. Jag var alldeles nybliven vetenskapsredaktör på DN – överlycklig över den osannolika följd av händelser som hade landat mig på just den positionen och rätt vettskrämd. Skulle jag klara av jobbet?

Jag skulle skriva om adhd. Intervjuerna med forskarna var klara och jag hade alla fakta jag ville få med, men hur skulle jag göra om det till en artikel som var rolig och intressant att läsa?

Då kom jag att tänka på Percy Jackson. Om ni inte har hört talas om Percy: han är som en amerikans Harry Potter, och mina barn och jag älskar bokserien om honom. Percy Jackson är en rätt strulig kille med dyslexi och adhd, som har blivit relegerad från varenda skola han har gått på. Han får veta att alla problem han har beror på att han är son till en grekisk gud, med en hjärna som är programmerad för att klara av krig i det antika Grekland snarare än dagens amerikanska samhälle.

I alla fall. Den första filmen om Percy Jackson hade just haft svensk premiär, och jag kom på att han kanske kunde vara min ingång till ämnet adhd.

Det fungerade över förväntan. Så jag har fortsatt att så ofta jag kan kombinera två av de saker jag tycker bäst om: populärkultur och vetenskap.

Jag har skrivit om tidsresor utifrån Harry Potter och det fördömda barnet och Harry Potter och fången från Azkaban, eftersom tidsresorna funkar olika i de två böckerna.

Om D-vitaminintag med hjälp av Bilbo Bagger. Om hur det inte går till på ett rymdskepp som faller fritt, utifrån Star Wars. Och när förra årets julkalender hette Jakten på tidskristallen kunde jag skriva om tidskristaller, och vad det är, på riktigt.

Det här har inte bara gjort mitt jobb roligare och enklare. Det ledde också till att jag fick Natur & Kulturs populärvetenskapliga pris vid årets Vetenskapsfestival i Göteborg, enligt den fina motiveringen.

 

 

 

Den galna veckan för kemipristagaren

Trumps valseger gjorde att jag kom av mig helt som bloggare, tydligen.

2017 började i alla fall på bästa tänkbara sätt, när medicinreporter Amina Manzoor och jag blev utsedda till Årets folkbildare.

Och i slutet fick jag vara med i schweizisk tv, en kort stund i ett inslag om kemipristagaren Jacques Dubochets galna vecka i Stockholm (från 11.39 kan man skymta mig här och där, i den schweiziska ambassadörens residens).

Trumps misstro mot vetenskap chockar forskare

Det han skriver om klimatförändringar är den typ av svar du skulle vänta dig av en gymnasieelev som inte kan svaret på en fråga på ett prov och försöker fejka ihop något. Det är bara en massa ord som inte betyder någonting.

En vecka efter det amerikanska presidentvalet har Albert Teich, professor på George Washington-universitetet och tidigare chef för forskningspolitikprogrammen vid American association for the advancement of science, AAAS, ännu inte lyckats smälta resultatet. Både Donald Trump och den blivande vicepresidenten Mike Pence har gjort många anmärkningsvärda uttalanden som visar att de inte tror på vetenskap.

Att tala med utomjordingar på utomjordingars vis

bigOriginal

Med utomjordingar delar vi ingen historia alls, varken den evolutionära eller den kulturella. Hur ska vi komma över att vi inte har något gemensamt? Det skulle förmodligen vara mycket lättare att lära sig prata med en hund, eller med en delfin, som vi delar biologisk historia med. Hunden har vi ju dessutom levt tillsammans med i tusentals år.

I filmen Arrival är hjälten en lingvist, som lär sig att kommunicera med utomjordingarna som kommit till jorden. Hur skulle vi bära oss åt för att tala med utomjordingar?